Våga vara, våga se och våga fråga.
Man ska våga en hel massa saker här i livet. Trots allt, kan jag tycke att det svåraste dock är när saker och ting ställer sig på sin spets om ens hälsotillstånd eller humör eller andra kul saker.
Som att ha NPF.
När jag hade fått min diagnos, genomgick jag en omtumlande tid av ”utredning” i mina olika faser av ålder och tidsresor.
Nu har det börjat plana ut, eftersom jag börjar få ett hum om hur jag fungerar och hur jag kan planera för att vardag ska flyta på bra.
De av er som har gjort resan, vet vad jag pratar om och dessutom vet ni att det finns ingen returresa. Det tuffar på i alla fall, men förhoppningsvis lite lugnare.
Jag trodde någonstans att det bästa var att bara vara med diagnosen inför vänner och bekanta. Vilket visade sig inte vara helt så lätt.
Men, samtidigt mycket komiskt eftersom reaktionerna inte har låtit sig väntas på.
Jag har många gånger både skakat uppgivet på huvudet, och skrattat mig fördärvat över det jag möter mellan varven inför de som vet att jag har ADHD.
Jag försöker att inte ”gömma” mig bakom min diagnos. Men tro mig, andra gör det istället!
Det har blivit en del ”ja, jag vet ju att du drar iväg ibland” eller en del misstroende om man ska klara vissa uppgifter. Samtidigt, kan personerna själva ha så stora katastrofala problem att man vill hålla upp en spegel!
Jag har visserligen ADHD, jag gör ingen större hemlighet av det, ibland kan jag tala om att det är en förklaring till hur jag fungerar, men jag gömmer mig verkligen inte bakom det.
Det andra intressanta är, de telefonsamtal jag redan har tagit emot av vänner, bekanta och partikamrater, som vill fråga om NPF eftersom dom har börjat fundera själva runt sin egen person.
Ingen har skickat mejl eller ens sms, för jag antar att man är försiktig. Vilket roar mig eftersom jag är den sista som skulle skvallra.
Men jag står självklart till förfogande.
Min trovärdighet har nog fått en brännskada i kanterna. Efter mitt avhopp som LO-ordförande och en viss backning i många engagemang, tror man att jag inte klarar mina uppgifter.
Vilket är helt rätt och helt fel.
Helt rätt på det viset att jag måste tänka igenom vilka uppgifter jag tar. Och helt fel därför att jag klarar det jag lägger an på.
Tänk ett tillfälle när en person beklagade sig med ungefär följande scenario;
Personen hade varit frånvarande ett antal mötet och uppdrag, glömt uppgifter och satt och fikade med mig. Vi pratade på och personen menade att det var så mycket, och inte hann man med det ena eller det andra, och i nästa andetag säger personen till mig. ”Och du då, med din ADHD, hur går det egentligen, vi saknade dig på förra veckans möte, orkar du med eller?”
Ska man skratta eller gråta?
Jag syns, eftersom jag vågar.
Men trots dessa intressanta livserfarenheter jag får om andra människor, önskar jag ingenting ogjort av min öppenhet.
Efter en resa som har kastat omkull många ting, är jag nog mer hel och säker som aldrig förr. Och det jag känner mig mest säker på, är att alla människor har olika mallar för sin form. Och att vi behöver göra en hel del förändringar i samhället för att vi inte ska behöva haka upp oss så mycket på diagnoser, handikapp, sjukdomar, eller annat så mycket. Alla ska ha en god chans.
Ju fler vi är, som signalerar för att det är dags att ”coola” ner samhället lite, dess bättre är det. Förebilder behövs och lika väl som vi pratar om dålig syn eller dålig hörsel, måste vi våga prata om olika personligheter också.
Jag planerar mycket mer än andra, eftersom jag måste vara förberedd på alla händelser i förväg. Har lärt mig, att spontanitet inte är något för mig, hur roligt det än skulle vara. Men det fungerar inte.
Jag är sällskaplig och social, i bestämda sammanhang. Privat umgås jag helst bara med familj och släkt, jag måste ha lugna stunder hemma.
Jag går sällan på fester längre, eftersom jag gör slut på så mycket energi jämt att jag måste ladda batterierna mycket mer än andra.
Bland det roligaste som finns är politik. Samhällsansvar, skulle jag vilja säga.
Att lägga en motion, ställa en fråga, lyssna på eller delta i en debatt är att delta.
Eller mitt förtroendeuppdrag i socialnämnden, som ger en insyn över hur människor faktiskt har det.
Äran jag har, över att vara ordförande för Rimbosossarna, eller utmaningen jag har fått som tf ordförande för Attention Stockholms Län.
Våga vara och våga se. Våga se nära och kära som har problem ibland. Våga fråga och diskutera. Våga framförallt förstå, att just personer med NPF är de mest kreativa, de som är äventyrare, uppfinnare mm. De som syns helt enkelt.
Med hänvisning till loggan, vill jag uppmuntra just dig till att bli medlem i attention. För din skull, dina vänners eller helt enkelt för min skull.
På attentions hemsida hittar du din lokalförening, eller din länsförening.
Våga.
Liza
